Jag har svårt att få ihop det – och en halvkass blogg gör ingen någon tjänst. På återseende!

Hur gick min mjölk- och glutenfria diet då?

Mitt främsta intryck av det hela var hur svårt det var – även om jag har koll på vad jag kan välja istället, och vad jag ska leta efter på innehållsförteckningar så är det tufft att hålla. Man hittar antingen mjölk eller gluten i det mesta – jag som är vad vid att äta allt blev plötsligt tvungen att välja bort mycket jag tyckte om. Att äta ute var dessutom en riktig utmaning – man törs inte lita helt på personalen, det är ofta tydligt att de inte kan skillnaden på mjölkprotein och laktos, till exempel.

Under tiden tyckte jag inte jag kände någon skillnad i kroppen. Eventuellt en lugnare mage, men ingen stor skillnad. När jag däremot gick tillbaka på vanlig mat blev skillnaden mer påtaglig, och den fortsatte vara det även efteråt. Jag funderar faktiskt på att prova glutenfritt igen, för att se hur magen mår. Tror jag att det kan bero på en dold glutenintolerans? Absolut inte. Bara att min tarmflora reagerar annorlunda på strukturen i glutenfria livsmedel, that’s it.

Nu har jag haft på mig stegräknare i en månad, så här många steg blev det per dag i snitt:

Vecka 1: 14 000
Vecka 2: 13 500
Vecka 3: 16 000
Vecka 4: 16 500

Snitt över alla veckor: 15 000 steg per dag

Jag är därmed definitivt mindre aktiv än jag var för ett år sedan. Jag såg dessutom snabbt hur mycket mindre aktiv jag var, så jag gjorde saker som jag normalt aldrig skulle tänkt på – exempelvis gå från St Eriksplan till Hornstull istället för att ta bussen när jag var i Stockholm på utbildning. Eller ta en promenad på kvällen efter jobbet. Jag gjorde ju inte detta bara för att ”få upp stegen”, utan för att jag verkligen ville vara så aktiv som jag att jag borde och kan vara. Hade jag inte haft stegräknaren hade jag nog inte förstått att jag var tvungen att anstränga mig mer. Klart jag hade kommit upp i 10 000 steg ändå, men jag vill lägga ribban lite högre…

När jag var yngre och bodde hemma brukade jag ibland upptäcka till min stora förtjusning att det låg en ny tidning, till exempel Amelia, i brevlådan eller någonstans i huset. Jag tog den för att läsa och det hände väldigt ofta att min mamma sa ”Vad är det där för tidning? Den har jag inte hunnit läsa, lägg tillbaka den där du hittade den sen så jag vet var den finns.” Det här kunde hon säga även om tidningar som vi haft i huset i flera veckor, vilket alltid gjorde mig så förvånad och ibland irriterad. Jag kunde inte FÖRSTÅ hur man inte kunde ha tiden att läsa en ynka tidning. Hur lång tid tar det, liksom? Och oavsett, det är väl bara att prioritera?

Mamma, jag förstår dig nu. Mina tidningar kan ligga LÄNGE innan jag ser den och tänker ”Vad är det för tidning? Den har jag inte hunnit läsa…”

…I wish att dessa underbara saker satt på mina fötter när jag springer! Det gör de inte, det är ett par andra (mer solkiga) Nikeskor som fick följa med mig till gymmet igår.

Mitt högra knä verkar inte vilja tillåta längre löpturer, men intervaller på löpband går bra! Intervaller är ÄCKLIGT jobbigt, men snabbt och effektivt.. Just how I like it. Det passar mycket bra när jag börjar jobba senare på dagarna (och ingen träning hinns med på kvällen) – jag tycker verkligen det är härligt att sticka iväg och träna, duscha, äta ett gott mellanmål och sedan kasta sig in i jobbet med massor av energi!